När jag kom hem från skolan idag hittade jag två paket utanför dörren, ett innanför dörren samt en avi. Plus att jag hämtade ut två paket med grejer i måndags! Jisses, jag har en hel del att visa upp här och bara det kan bli ljust ute (typ i morgon alltså) ska kameran tas fram och allt ska fotas och ha sig. Jag kan redan nu säga att det innefattar allt från en BB-cream till kakfoundation och läppstift.

Jag har haft en jättefin, men något stressig vecka. I morgon hoppas jag på att få lite time off, men det är bara om jag blir färdig med en inlämningsuppgift ikväll, men det jobbar jag på just nu (eller ja inte just nu när jag skriver det här). Min kusin var här igår och i tisdags fick jag blombud från henne och hennes man, de är så himla omtänksamma och fina <3

Jag har ju gått och varit alldeles gråtfärdig över alla totalt underbara kommentarer och sms som har trillat in de senaste dagarna, jag hoppas att ni förstår hur mycket det betyder för mig! Nu ska jag väl ta mig i kragen igen och se vad jag kan göra med den här artikeln om Baruyas saltpengar. Ja, jag har aldrig påstått att universitetet är något annat än flummigt :P

Jag har testat Ghina Glaze Snow Globe ensamt och jag erkänner att det såg förjävligt ut. Jag kunde inte ens ta kort på det. Så häromdagen, innan jag tog bort det för att naglarna blev som gummi, slängde jag över ett lager ovanpå Cocktail från MIYO.

Multiglitter, ursött. Antagligen jättefint på en blå eller en grön bas. Det ser lite tjockt ut men det tror jag beror på appliceringen snarare än någonting annat.

Jag har blivit helt överväldigad över era otroligt fina kommentarer och jag vet inte riktigt hur jag ska tacka er. Det betyder massor för mig!

Minus 53 kilo. För det är vad min måndagsmorgons-rutin inneburit, i 38 veckors tid. Att gå upp, försöka få hjärtat att samla sig tillräckligt mycket för att sedan sakta ställa sig på vågen. Min största fiende. Men idag var den min vän. Idag visade den vad jag kämpat för sedan i maj, något jag kämpat för i hela mitt liv, men inte haft styrkan att göra. Den visade min målvikt.

 

För 38 veckor och 53 kilo sedan gjorde jag någonting jag inte gjort på väldigt länge. Jag ställde mig på vågen, mest för att vi hittat den bakom en mängd kartonger och jag funderade över vad jag kunde väga, och blev chockad över hur mycket mig det fanns. Jag föll handlöst den där dagen. Helt pladask. Jag snavade över min egen okunskap. Min största rädsla, min nemesis, min akilleshäl – min vikt. Jag har alltid varit lite rund vad jag kan minnas. Mina föräldrar har alltid varit änglar och varit noga med mat, hur och vad jag bör äta, så jag lägger ingen skuld på dem. De är de finaste föräldrarna jag kunde fått. Jag älskar dem av hela mitt hjärta. Men någonstans var det ändå ett problem. Någonstans började en osund relation till mat skapas, eller snarare så att en tro om en sund kost infunnit sig, när den snarare var raka motsatsen.

 

Jag har blivit retad. Jag har blivit pratad bakom rygg och hånats. Jag har blivit ifrågasatt av jämnåriga när jag ätit, när jag handlat mat trots att jag inte handlade till mig själv. Att det sedan visat sig att dessa människor varit de falskaste individer jag någonsin mött, är en helt annan sak. Men de hjälpte till att få mig att tro att jag inte var bra nog. Att det var mitt fel, att jag var äcklig, stor och ful. För det är det jag har trott, hela mitt liv; att jag aldrig räckt till. Att min prestation aldrig dög. Jag har genom hela mitt liv blivit påmind om att jag inte hade samma klädstorlek som andra, att jag inte kunde springa lika långt. Att jag inte var tillräckligt, eller lika, attraktiv.

 

Jag har aldrig vågat visa hud. På sommaren går jag i långbyxor och långärmat. De få gånger jag går i linne har jag skämts och sprungit in och bytt om så fort jag fått chansen. Jag har inte badat på fyra eller fem år. Jag har inte vågat. För mig har vikten upptagit hela mitt sätt att tänka, hela mitt liv.

 

För 38 veckor sedan kunde jag inte göra annat än att lägga mig i fosterställning under mitt täcke med tårarna strömmande ner för kinderna. Det var då min rustning och min skyddsmur raserade. Hur hade det gått så långt? Så här i efterhand inser jag att jag omedvetet kommit att gömma mig för vem jag blivit; jag undvek speglar, jag bytte klädstil. Gömde mig bakom mitt nyfunna intresse; skönhet.

Men så hände någonting. Inuti. Jag beslutade mig för att det var sista gången jag skulle gråta över vågen och att jag aldrig mer skulle vara rädd för att ställa mig på den. Jag ringde min vän, installerade appen shape-up-club på ipoden och satt igång direkt. För exakt 37 veckor sedan, på min födelsedag, en måndag som denna måndag, skrev jag ett inlägg på bloggen. Jag hade gått ner tre kilo. Jag var i extas.

 

Tiden som följt har varit krävande. Jag har gråtit många gånger, men bitit ihop. Jag har börjat träna mer regelbundet, jag har börjat gå ut och gå fler promenader och nu på senare tid har jag äntligen kunnat ta upp ridningen igen. Jag väger min mat, räknar kalorier och har slutat göra undantag. När jag började min resa var jag drastisk och slutade med precis allting som inte innefattade ”vanlig” mat (Jag åt inte en enda glass sommaren 2011, inte illa pinkat!). Idag lever jag efter mottot att jag kan äta precis allting, men med måtta.

 

Det här har för mig handlat om så mycket mer än att bara gå ner i vikt. Det har handlat om att stärka min självkänsla, att få mig att inse att jag aldrig var så dålig som folk påstod och att jag, trots all skit jag tagit emot, har en vilja som överstiger min vildaste önskan. Jag är glad att jag känner de människor jag känner, och jag är glad att ni har stått ut med mig när jag varit som allra mest rabiat. För ja, det erkänner jag. Det har inte varit en dans på rosor, i alla fall inte emotionellt. Mina vänner, min sambo och min familj har fått stå ut med både upp och nedgång och de har stått där som stöttepelare när jag inte riktigt orkat hålla fotfästet.

 

Och jag vet att det här inlägget, i bloggvärlden, är lika långt som en kortare roman. Men jag ville dela med mig, och i vilken nytta jag egentligen gjort vet jag inte, men det är strunt samma. För min del är det viktigt att få säga någonting om det. Tiden som följer kommer att vara svår; jag måste lära mig att äta ”normalt” igen. Att hålla mig på rätt nivå, att varken äta för mycket eller för lite. Jag hoppas att mina vänner, och att jag själv, kan vara lika beslutsamma på den här punkten som vi varit åt ena hållet. Att vi kan hjälpas åt, samtidigt som jag är medveten om att jag återigen måste dra det största lasset själv.

 

Den person jag i slutänden måste tacka är mig själv. Att jag klarat det, att jag gav mig fan på att lyckas, och att jag inte gav upp som jag gjort så många gånger tidigare. Idag känns mitt liv så annorlunda än vad det gjorde för 38 veckor sedan. Jag handlar kläder i alla dess former och kan äntligen ha de kläder jag alltid velat ha (gud vad jag handlar, helt absurt), jag är gladare och jag känner mig friskare. För min del handlade det inte om att stå upp för ett smalt ideal utan snarare att hålla mig undan ohälsa och en allt för tidig död. Det handlar om att jag ska må bra i mig själv och att jag tidigare inte hade möjlighet att göra det.

 

Det är klart att jag ifrågasätter mig själv och frågar varför jag har lät det gå så långt. Men jag tror att det handlar om att jag alltid sett mig som stor och att jag aldrig riktigt reagerat på att jag blivit större eftersom jag redan trodde att jag var i de proportionerna. Det handlar mycket om okunskap i näringstillförsel och så vidare, men jag har lärt av mina misstag. Eller hur?

 

 

 

Så får ni en sjukt snygg (ehrm...) bild på mig när jag posar i min nya klänning: som jag tyckte att jag var sjukt otroligt värd efter min bedrift. Att jag har byxor på mig kan vi ju glömma, den är tänkt till strumpbyxor. Och att min min är typ akward <3

Visste ni att man för 675 SEK kan få tre par byxor (två jeans, ett par enkla svarta), två linnen, en t-shirt och en blus från H&M? Jag diskuterade med min sambo om vad jag ska ge mig själv när jag nått mitt mål, och vi kom sakligt fram till det båda två - nya kläder. Jag behöver i stort sett byta ut hela min garderob, men det ser jag mest fram emot ;)

Först ut av MNY;s nagellack Nailed it! (och ett av lacken i min visa på bloggkorg WOHO) är tuggummirosa #18 Cocktail. Jag gillar bra nagellack i den här prisklassen, och jag har inte mycket annat än positiva omdömen om Cocktail. 39 SEK är väl ingenting, eller hur? Det flyter på fint och är inte speciellt svårlackat.

 

Problemet jag hade med det här lacket var dock att jag inte hade en aning om hur jag skulle beskriva färgen. Ser ni hur stor skillnad det är på de olika bilderna? Det problematiska med det är att jag upplevde att nagellacket hade just de här nyanserna när jag hade det på mig. Hm, men det är ett fint lack i vilket fall som helst.

Två lager räckte för att få ett täckande resultat och jag toppade det hela med Seche Vite. MIYO kommer komma ut i utvalda butiker i mars.

...över att det kommer ta slut på nagellack att visas upp i bloggen kommer här några lugnande bilder om att så inte är fallet. Snarare handlar det om att jag får smått ångest - HUR TUSAN SKA JAG HINNA VISA UPP ALLA DE HÄR? :P Alltså det är sjukt. Den här korgen är liksom STOR. Jag har haft bodylotions och sådant i den förut.

Nej mamma, jag vet inte hur många nagellack jag har och jag tror inte att jag vågar räkna dem. Det här är liksom bara de som är otestade/ovisade på bloggen. Sen har jag en hutch sprängfylld av dem plus att det finns nagellack i hela lägenheten som jag inte riktigt har koll på. Ehehe...

Jisses. Ja när jag ser dem såhär så känns det som att china Glaze electropop får vänta ett tag; men jag kanske kan önska mig dem i födelsedagspresent? Jag tror att jag nu har insett min last och jag tror det stavas n a g e l l a c k.

Kanske springer på stan och köper dyrt smink, lägger snygga makeuper eller målar naglarna? Nä. Ingenting av det. Men jag hade bra gärna velat, för jag tycker ju att det är så kul! Snarare sitter jag och pluggar funktionalism och är så ickeskönhetsinspirerad som jag kan vara med osminkat ansikte och trötta ögon. Inte ens fuktkräm har jag använt idag, fy skäms. Har en inlämningsuppgift som måste in i morgon och jag har inte hunnit läsa allt än, så jag vet vad jag gör resten av dagen :P

Jag fick mina första Lip Smacker produkter från min kusin; det var ett litet roll-ongloss som luktade coca cola, och ett litet gloss som luktade vattenmelon. Jag tror faktiskt att jag har kvar det någonstans här i mina små ouppackade lådor. Jag älskar läppgunk av sådana här slag, glossiga, luktagottiga. Mmm. Jag kan inte få nog av dem!

Förra året gjordes ytterligare ett samarbete mellan Coca cola och Lip smacker, vilket resulterades i Coca Cola Retro - en retroutgåva med snygga plåtaskar och lite annorlunda förpackning än tidigare. Jag har fått Coca cola Retro original skickat till mig, och de finns även i Coca Cola Vanilla och Coca Cola Cherry.

Kittet innehåller Lip Splash; Läppbalsam med solskydd spf 20, Lip Refresh; vårdande läppglans med färg, Lip Pop; återfuktande läppbalsam på burk med diskret skimmer.

Kitet kostar 179 SEK och det finns även möjlighet att köpa produkterna separat. Jag har bara sett dem på Åhléns (innan jul tror jag) men jag gillar verkligen burkarna och jag älskar coca cola, så det här är rena godisgruvan för mig.

Jag köpte ett rouge på make up store innan jul. Sedan blev det så mycket runt jul och jag erkänner att jag glömde bort att jag köpt det fram till för ett par veckor sedan (illa!). Nu hittar jag det inte - och vet ni vad det värst är? Det är helt oanvänt! Det var nytt för vinterkollektionen, ett korallfärgat rouge med det finaste skimret. Jag vet ju av egen erfarenhet att jag kan lägga ifrån mig saker sådär och sedan glömma bort det, men det här rouget har jag ju hypad efter länge (inte skrivit om det dock) och nu när jag vill testa och pilla på det och fota det hittar jag det ingenstans.

Vart brukar ni hitta borttappade grejer? I soffan? Haha, nä det kanske inte gäller sminkgrejer, men ändå.

Jag gillar alla lack i China Glaze julkollektion och jag hade tänkt visa alla med det samma för er, men nu när det är såhär kallt och trist ute vill jag ha lite färg och vår på naglarna. I helgen när jag var hemma och hälsade på familjen passade både mamma och jag på att lacka naglarna i fina Silver Sparkle från Isadora.

 

Ett jättefint lack som jag från början tyckte var lite meh, men som växte när det kom på nageln. Bilderna är lite si och sådär eftersom jag tog kortet i ett rum jag aldrig fotat i förut och det är svårt att veta förutsättningar med ljus etc, men jag hoppas att det går bra ändå.

Jag kan inte riktigt definiera vad det är för skimmer i Silver sky - är det silver eller är det lite silverguldbronsigt? Det kan förmodligen täcka med ett lager men jag körde två för att vara säker, och toppade med ett lager Seche vite. Jag vet inte om lacket och överlacket inte riktigt gick hand i hand; som ni ser har det krympt över natten och jag tycker det är så trist när det blir en ful kant sådär >.< Men isadoras lack brukar inte ogilla Seche vite - jag hoppas i alla fall inte att det är något bestående!

Silver Sky kom ut med Isadoras vårkollektion Pearls of Passion som kom ut i butik v 3. Kostar ca 69 SEK.

Jag ser typ ut som ett lik! Haha, nä men ärligt, jag tror att jag gnuggade ut min Nyx jumbo-pencil i nyansen Milk lite dåligt, för det ser ut som att jag har typ en foundation som är tjugo nummer för mörk för min hudton bara för att jag har så mycket vitt runt ögonen. Aja baja mig!

Ni trevliga som följer mig på Twitter vet ju att jag är sjukt sugen på matta skuggor för tillfället så efter att jag hade avklarat min skoluppgift (yaay, bara att köra igång med nästa!) hoppade jag på Wet n Wilds colorization eyepalette (rätta mig om jag har fel) Pride. Skuggorna är grymt pigmenterade och alldeles ljuvliga att arbeta med, fler sådana här skuggor Wet n Wild så har ni en glad Emilie.

Jag har använt mig av:

Ögon:
Too Faced Shadow Insurance
Nyx jumbo pencil Milk
WetnWild colorization eyepalette Pride (mörkblå och gröna matta skuggan)
Isadora glossy Eyeliner
Isadora precision Mascara

Ansikte:
Lumene beauty base matifying primer
Wet n Wild cover all concealer
MUS matte foundation MILK (alltså ärligt, den är för mörk...)
Lumene natural Code skin perfector Mineral Powder
ELF Mineral glow
Too Faced Papa don't peach blush

Bryn:
Deborah Milano eyebrow Pencil with brush


Jag måste förresten jobba på det här med underlag. Jag vet inte om jag har gått och blivit ljusare i pälsen (eheh) men min foundation från make up store är tusan för mörk och det ser bara kakigt och inte speciellt snyggt ut. Tur att jag har stora brillor som gör att ingen ser mig.

Jag fick lite tillfrågningar om att ha lite mer "sånt" inlägg på bloggen, lite om mig själv snarare än att bara lägga upp skönhetsinläggen. Jag kan tycka att det är svårt ibland, vad man ska visa och inte visa, men det är klart att jag kan slänga in inlägg då och då om ni hemskt gärna vill!

Någonting jag tycker är otroligt roligt är inredning av olika dess slag. Jag är sjukt kass på det själv, men jag tycker om att ha det ljust och mysigt runt omkring mig. I och med att jag och sambo fick sätta stopp för hundplanerna (ja det var en hund vi tänkte skaffa och som satte punkt för min skönhetsshopping) för att andra saker kom ivägen (typ min examen) bestämde vi oss för att jag skulle få rusta upp vårt sovrum. Jag gillar vitt, jag gillar mönster och jag gillar enhetlighet. Vi ska köpa färg och måla om våra byråer - däribland min sminkbyrå, så att det blir sådär luftigt som jag vill ha det.

Så i lördags åkte mamma, P och jag till IKEA och köpte lite grejer, varav ny hallampa och nya blommor till alla rum. Den syns kanske inte så bra på bilden men den är där, lovar! Idag kom dessutom sängkappa/nya lakan/överkast hem och jag tror det kan bli kalas så fort väggarna och möblerna blir ommålade med!

No Fuss, no mess, satisfaction guaranteed - every time! Rätt bra dänga, eller? Jag har använt Isadora Precision mascara i ett par månader nu (lanserades i december förra året) och använder den faktiskt varje dag. Jag gillar den lilla borsten, vilket egentligen går emot min åsikt om Big bold eftersom den borsten är som en toalettborste i jämförelse med denna, men ja - ingenting säger ju att man bara får ha en favorit, eller hur?

Den smular inte, den ger ett fräscht intryck och jag tycker allt att den håller så bra som jag vill att den gör. Fransarna slokar efter en hel dag, men det gör alltid mina fransar eftersom jag ännu inte tagit förnuftet till fånga och köpt en ögonfransböjare.

Fick förfrågan om att kasta upp en uppdatering på Albus; och här kommer den! I veckan hade vi hemma syrrans dator som totalkollapsat, och medan P höll på att fixa och trixa med den tyckte Albus att väskan var en eminent utmärkt sovplats. Han lägger sig på de mest konstiga ställen och det konstigaste, med tanke på hur skraja våra andra katter är, är att han älskar att sova i transportburen! Han älskar den där buren, så den får stanna framme ett tag efter att vi kommit hem för att han tycker att den är så trevlig.

Och hur läskig blick har han inte? Typ om-du-tar-bort-mig-härifrån-ger-jag-dig-vad-du-tål. Sen är det läskigt att bilden ser ut att vara typ tjugo år gammal med, men det är den inte :P