Jag har ju fått lite presenter eftersom jag fyllde år igår och allt. I torsdags förra veckan fick jag paket av fina fina Emy (TACK HUNNY!) och igår fick jag paket av sambo. På lördag kommer kära mor och far hit så vi får väl se om jag varit snäll nog att få fler paket (även att de jag fått räcker gott och väl!) :P

Pretty little liars bokboxen innehåller de fyra första PPL-böckerna på engelska, de fick jag av Emy. Likaså handkrämen från I love... Som vi letade efter just blåbärshandkrämen den där dagen - helt otroligt - och så finns den i Örebro av alla ställen <3

Mjukissetet (alltså, jag kommer ha den på mig så som Peter Griffin har sin gamla röda cowboypyjamas på sig, SÅ HIMMELSKT MJUK), den urfina blå klänningen (blir examensmiddagklänning) och parfymerna (!!) fick jag av fina sambo. Haha åh, vad snopen jag blev när jag öppnade mitt paket och hittade TRE Escadaparfymer. Jag fick kommentaren "Jag kom inte ihåg vilken färg det var du ville ha så jag köpte alla tre." Hjärtat, du är för bäst!

Jag hade en jättefin gårdag och jag åt världens godaste revbensspjäll från Texas Longhorn på balkongen, megagod äppelkaka P's arbetskompis gjort och en ENORM godispåse som jag hade alldeles för mig själv. Vi gick en promenad i det otroligt fina vädret och jag njöt av att bara gå i linne (väl insmord i solskyddsfaktor 30) och känna solen på mina axlar. Det kunde inte blivit bättre ♥

Katten kom liksom på köpet, ehhe.

Jag vet väl inte om det är så mycket att hurra för. 23 Måste ju vara typ den mest menlösa åldern. Hur gör jag för att fira då? Jag kommer sitta med uppsatsen, lapa lite sol (om det blir någon) och äta middag (revbensspjäll MOHAHAH) på Texas Longhorn med sambo. Eventuellt måla naglarna och gå en promenad med. Om allt hinns med.

Grattis till alla andra som fyller år idag!

Den här videon säger så himla mycket om vikten att ha ett bra solskydd. Jag fällde åtskilliga tårar under tiden jag såg på den och jag tycker det är värt att sitta ner och titta - det tar 5 minuter och fyra sekunder av ert liv. Smörj in er noga i sommar och se till att era nära och kära skyddar sig lika väl som du gör!

 

 

Idag är det en viktig dag, för idag fyller min lilla lillasyster 17 år. För sjutton år sedan tittade du ut i fullt snökaos och därför passar det ju rätt bra att det snöar idag, av alla dagar.

Jag kommer ihåg när jag lyssnade efter dig när du låg i mammas mage och hur du sparkade mot min hand - du har alltid varit en liten fighter!  Idag är du inte så liten, men trots det är du alltid och kommer alltid förbli liten, min lillasyster, hur vuxen du än blir <3

När ni känner att inspirationen dalar och att det är svårt att förmedla, eller ens producera, saker ni vill ha gjort, hur gör ni då? Börjar ni leta er runt på internet, tar ni en paus eller går ni bara ut och försöker hitta motivation? Jag sitter här och tragglar med en tråkig inlämningsuppgift som jag inte riktigt får grepp om, allra minst förstår mig på. Helst av allt vill jag ha sommar och en massvis med pasteller, men det är svårt att få det när man sitter inne och gnuggar hjärnceller.

Har lämnat in en uppgift om Balinesisk tidsuppfattning idag. Själva texten i sig var rätt oduglig - att en person som ska vara "känd" får ge ut ett verk där meningarna är över en halv sida långa är inte okej. Visst för att vara en stor tänkare, men det ska kunna gå att läsa det som skrivs. I vilket fall som helst fick det mig att tänka på min egen tidsuppfattning och hur himla inrutade vi är efter klockan, kalendern, och schemats alla regler. Det är rätt bisarrt egentligen, om vi bara väljer att tänka ett steg längre.

Och tanken om tiden passade ju rätt bra för det här inlägget, för jag tänkte visa upp vår nya fina väggklocka. Det är sambo som satt upp de lösa siffrorna, så ni får skälla på honom om någonting är snett och vint. Skönt i alla fall att få upp någonting på väggen, det är ju ett tag sedan vi flyttade hit och alla väggar är tomma. Och därigen, finns tiden med och spökar. Förstår ni mitt resonemang?

Aja, jag ska se om det finns jordgubbar på ICA och sen blir det stallet ikväll. Ska bli skönt att koppla av, lukta lite häst och borra in näsan i någon tjock hårrem.

Ni som följt mig en längre tid har säkert märkt att jag börjat skriva fler skönhetsinriktade inlägg och färre livsstilsinriktade här på bloggen. Det här är ett medvetet val - jag pluggar så oerhört mycket just nu och att blogga om mitt skönhetsintresse är mitt sätt att distansera mig från skolan och koppla av. Dessutom tror jag inte ni skulle tycka det var så intressant att läsa om mina inlämningsuppgifter och seminarier (de är inte så intressanta, jag lovar!).

Saken är den att jag ständigt får kommentarer som påpekar hur jag borde blogga. När jag skriver mer om mitt liv saknar ni skönhetsinläggen, när jag skriver om skönhet vill ni ha "mer personlighet". Min fråga till er är nu: hur ska jag kunna blogga personligt när ni vill styra hur och vad jag bloggar om?

Jag vet såklart att majoriteten av er fina som läser här tycker bloggen är bra som den är och det tackar jag för, men till er som har synpunkter kan jag bara beklaga, ni kommer få stå ut med både livsstil och skönhet i en salig blandning. För trots vad februari, som var en ovanligt skönhetsinriktad månad, har vittnat om så kommer jag inte gå över till att enbart blogga om skönhet. Jag kommer skriva om mig själv och mitt liv också, när jag känner för det.

Det fina med bloggar är att man alltid kan välja. Vill ni bara läsa livsstilsinlägg så kan ni klicka er igenom kategorierna "allmänt", "foton", "inredning", "katterna", "plugg" och "tänkvärt" där ni hittar mer om mig och mitt liv. Resten av kategorierna utgörs till större del av skönhet av olika slag för den som är intresserad av det.

Det finns gott om mig till er alla, och så länge som jag väljer att blogga väljer ni att läsa, och vad ni vill läsa om.

Vi säger alltid att vi inte ska köpa någonting till varandra och ändå brukar vi göra det lite sådär i smyg. I år har jag varit dålig med det där smygandet. Men inte du. När jag var som mest nere igår över skoluppgiften som jag verkligen inte fick ordning på fick jag ett litet guldigt paket med rosa omslagssnöre i min hand och en kindpuss innan du for iväg igen.

Jag har blivit helt överväldigad över era otroligt fina kommentarer och jag vet inte riktigt hur jag ska tacka er. Det betyder massor för mig!

Minus 53 kilo. För det är vad min måndagsmorgons-rutin inneburit, i 38 veckors tid. Att gå upp, försöka få hjärtat att samla sig tillräckligt mycket för att sedan sakta ställa sig på vågen. Min största fiende. Men idag var den min vän. Idag visade den vad jag kämpat för sedan i maj, något jag kämpat för i hela mitt liv, men inte haft styrkan att göra. Den visade min målvikt.

 

För 38 veckor och 53 kilo sedan gjorde jag någonting jag inte gjort på väldigt länge. Jag ställde mig på vågen, mest för att vi hittat den bakom en mängd kartonger och jag funderade över vad jag kunde väga, och blev chockad över hur mycket mig det fanns. Jag föll handlöst den där dagen. Helt pladask. Jag snavade över min egen okunskap. Min största rädsla, min nemesis, min akilleshäl – min vikt. Jag har alltid varit lite rund vad jag kan minnas. Mina föräldrar har alltid varit änglar och varit noga med mat, hur och vad jag bör äta, så jag lägger ingen skuld på dem. De är de finaste föräldrarna jag kunde fått. Jag älskar dem av hela mitt hjärta. Men någonstans var det ändå ett problem. Någonstans började en osund relation till mat skapas, eller snarare så att en tro om en sund kost infunnit sig, när den snarare var raka motsatsen.

 

Jag har blivit retad. Jag har blivit pratad bakom rygg och hånats. Jag har blivit ifrågasatt av jämnåriga när jag ätit, när jag handlat mat trots att jag inte handlade till mig själv. Att det sedan visat sig att dessa människor varit de falskaste individer jag någonsin mött, är en helt annan sak. Men de hjälpte till att få mig att tro att jag inte var bra nog. Att det var mitt fel, att jag var äcklig, stor och ful. För det är det jag har trott, hela mitt liv; att jag aldrig räckt till. Att min prestation aldrig dög. Jag har genom hela mitt liv blivit påmind om att jag inte hade samma klädstorlek som andra, att jag inte kunde springa lika långt. Att jag inte var tillräckligt, eller lika, attraktiv.

 

Jag har aldrig vågat visa hud. På sommaren går jag i långbyxor och långärmat. De få gånger jag går i linne har jag skämts och sprungit in och bytt om så fort jag fått chansen. Jag har inte badat på fyra eller fem år. Jag har inte vågat. För mig har vikten upptagit hela mitt sätt att tänka, hela mitt liv.

 

För 38 veckor sedan kunde jag inte göra annat än att lägga mig i fosterställning under mitt täcke med tårarna strömmande ner för kinderna. Det var då min rustning och min skyddsmur raserade. Hur hade det gått så långt? Så här i efterhand inser jag att jag omedvetet kommit att gömma mig för vem jag blivit; jag undvek speglar, jag bytte klädstil. Gömde mig bakom mitt nyfunna intresse; skönhet.

Men så hände någonting. Inuti. Jag beslutade mig för att det var sista gången jag skulle gråta över vågen och att jag aldrig mer skulle vara rädd för att ställa mig på den. Jag ringde min vän, installerade appen shape-up-club på ipoden och satt igång direkt. För exakt 37 veckor sedan, på min födelsedag, en måndag som denna måndag, skrev jag ett inlägg på bloggen. Jag hade gått ner tre kilo. Jag var i extas.

 

Tiden som följt har varit krävande. Jag har gråtit många gånger, men bitit ihop. Jag har börjat träna mer regelbundet, jag har börjat gå ut och gå fler promenader och nu på senare tid har jag äntligen kunnat ta upp ridningen igen. Jag väger min mat, räknar kalorier och har slutat göra undantag. När jag började min resa var jag drastisk och slutade med precis allting som inte innefattade ”vanlig” mat (Jag åt inte en enda glass sommaren 2011, inte illa pinkat!). Idag lever jag efter mottot att jag kan äta precis allting, men med måtta.

 

Det här har för mig handlat om så mycket mer än att bara gå ner i vikt. Det har handlat om att stärka min självkänsla, att få mig att inse att jag aldrig var så dålig som folk påstod och att jag, trots all skit jag tagit emot, har en vilja som överstiger min vildaste önskan. Jag är glad att jag känner de människor jag känner, och jag är glad att ni har stått ut med mig när jag varit som allra mest rabiat. För ja, det erkänner jag. Det har inte varit en dans på rosor, i alla fall inte emotionellt. Mina vänner, min sambo och min familj har fått stå ut med både upp och nedgång och de har stått där som stöttepelare när jag inte riktigt orkat hålla fotfästet.

 

Och jag vet att det här inlägget, i bloggvärlden, är lika långt som en kortare roman. Men jag ville dela med mig, och i vilken nytta jag egentligen gjort vet jag inte, men det är strunt samma. För min del är det viktigt att få säga någonting om det. Tiden som följer kommer att vara svår; jag måste lära mig att äta ”normalt” igen. Att hålla mig på rätt nivå, att varken äta för mycket eller för lite. Jag hoppas att mina vänner, och att jag själv, kan vara lika beslutsamma på den här punkten som vi varit åt ena hållet. Att vi kan hjälpas åt, samtidigt som jag är medveten om att jag återigen måste dra det största lasset själv.

 

Den person jag i slutänden måste tacka är mig själv. Att jag klarat det, att jag gav mig fan på att lyckas, och att jag inte gav upp som jag gjort så många gånger tidigare. Idag känns mitt liv så annorlunda än vad det gjorde för 38 veckor sedan. Jag handlar kläder i alla dess former och kan äntligen ha de kläder jag alltid velat ha (gud vad jag handlar, helt absurt), jag är gladare och jag känner mig friskare. För min del handlade det inte om att stå upp för ett smalt ideal utan snarare att hålla mig undan ohälsa och en allt för tidig död. Det handlar om att jag ska må bra i mig själv och att jag tidigare inte hade möjlighet att göra det.

 

Det är klart att jag ifrågasätter mig själv och frågar varför jag har lät det gå så långt. Men jag tror att det handlar om att jag alltid sett mig som stor och att jag aldrig riktigt reagerat på att jag blivit större eftersom jag redan trodde att jag var i de proportionerna. Det handlar mycket om okunskap i näringstillförsel och så vidare, men jag har lärt av mina misstag. Eller hur?

 

 

 

Så får ni en sjukt snygg (ehrm...) bild på mig när jag posar i min nya klänning: som jag tyckte att jag var sjukt otroligt värd efter min bedrift. Att jag har byxor på mig kan vi ju glömma, den är tänkt till strumpbyxor. Och att min min är typ akward <3

Åh. Idag har jag sovit så fruktansvärt dåligt. Jag har drömt mardrömmar om och om igen och jag har dessutom fått utstå känslan och rädslan för att mina små söta marsvin hemma hos mamma och pappa blev avlivade. Hela natten har samtalen ringt i mitt huvud och sagt att nu är det dags, de är för sjuka för att fortsätta andas (de är friska i verkligheten alltså) och det gjorde så ont i mitt hjärta att jag grät i drömmen klippt hela tiden och att jag satt mig och körde en vansinnesfärd hem bara för att få vara med dem.

Så kom pappa med sådana där kvitton man får när man spelat på hästar där de stod hur de avlivats, varför de hade gjort det och hur gamla de var. Jag bröt ihop totalt och sen vaknade jag upp. Tack gode gud. Hur mycket jag än svurit över de där idisslande små monstrena totalälskar jag dem och det kändes så fruktansvärt att höra att de skulle avlivas trots att det inte var på riktigt.

Jag vet hur jag mådde när vår kissemiss Tusse gick bort dagen innan nyår och jag förmodar att jag kommer bli lika ledsen när våra små svin försvinner från oss. Suck, att de inte kan bli lika gamla som vi så man slipper att må så hemskt när de försvinner ifrån en...

 

Ja, vår och vår är kanske att ta i, men vår nya hyreslägenhet. Vi ska skriva kontrakt snarast möjligt och vi ska vara ute ur vår lägenhet den 1;e november. OMG. Vet ni hur lycklig jag är?


Vad gör den så bra då säger ni?

TVÅ badrum - ett med dusch, ett med badkar.
Två sovrum = ett arbetsrum istället för att ha skrivbord i både vardagsrum och sovrum.
EN balkong - det här är HALLELULJA MOMENT för oss. Jättefin <3
SEX inbyggda garderober - jaaa?
Vart? - Jo, Porten bredvid vår nuvarande. Hur bra? :P
82 kvadratmeter stor.


åååh. Jag vill flytta nu! Men den ska renoveras först, och slutbesiktigas. Än så länge är det bestämt att kyl, frys, skåpsluckor ska bytas, och vardagsrummet ska målas om. Men antagligen kommer hallen målas om, och vi kommer förmodligen själva måla om det sovrum vi tänkt ha som arbetsrum.