Idag är det första maj. Maj månad har alltid varit speciellt för mig - kanske kan det ha att göra med att jag fyller år i maj. Nu på senare dagar tror jag mer att maj betyder mycket för mig för att våren, allt som oftast, alltid har kommit igång på riktigt. Maj är en så fruktansvärt fin tid på året. Den här ljusa gröna färgen på bladen gör mig helt breathtaking  och regnet som träffar asfalten gör att det luktar som hemma, som det gjorde förr i tiden.

Jag måste erkänna att jag i maj månad, längtar hem. I augusti har jag bott i Norrköping i tre hela år. Tre år som pendlat upp och ner i humör och bekymmer. Tre hyffsat bra år, trots allt. Men ändå inte tip top. Jag ångrar inte att jag tog steget att flytta från samhället med mindre än 1500 invånare, det gör jag inte. Jag uppskattar att jag gjorde mig tjänsten att uppleva någonting nytt. Och visst är det så att jag uppskattar stan - att kunna ta sig ner på stan och handla skönhetsprodukter utan krångel och att andas lite storstadsmiljö.

Men alla mynt har som så många andra gånger sin baksida. Jag saknar långa skogspromenader i solnedgång. Jag saknar sommarhästar och gröngräs. Jag saknar att ha en egen trädgård att lägga mig i, med boken i ena handen och vattnet i andra. Jag saknar att kunna grilla utan att behöva leta upp grillsäkra zoner i stan. Jag saknar närheten till sjön, utrymmet och tystnaden. I alla fall nu på våren och på sommaren.

Hemma hos mamma och pappa har jag en fristad. När det blir för trångt och instängt i stan panikar jag ner till dem. Jag känner mig trängd i vår lägenhet utan balkong belägen högst upp i huset. Jag känner mig instängd på våra 63 kvadratmeter trots att det är mycket större än vad många andra studenter har. Jag kan erkänna att jag avskyr att bo i stan på sommaren. Jag avundas mina föräldrar och min Therese som bor på en underbar plats vid en underbar sjö. Det är klart, det finns sina fördelar med att bo i stan, men jag tror inte att det här med att bo mitt i centrum, mitt i allting, är min grej. Stan är perfekt på vintern - bussar går bra, allting ligger nära. Landet är skitjobbigt att bo på under vinterhalvåret. Kass kommunikation och dåligt plogade vägar.

Jag vet inte riktigt vart jag vill bo för att det ska kännas rätt. Jag vill inte bo så långt från stan att det blir problematiskt att ta sig dit - jag vill inte att det ska behövas planeras i århundraden tidigare.Men jag vill ändå ha chansen att kunna bo i ett område där det finns möjlighet till egen häst, till hund och egen trädgård. Förmågan att hitta nya stigar i skogen inte långt från där du bor.

Det är lustigt att jag, då jag bodde hemma, avskydde allt som hade att göra med ensligheten och tystnaden. Jag hatade att det inte fanns möjligheter till någonting. Jag avskydde att det tog minst en timme att åka till stan med buss, om det ens gick någon buss den dagen. Idag önskar jag mig bort från stan - det jag längtat efter sedan jag vet inte hur länge. Jag vet inte när jag kan ta mig härifrån, jag vet inte hur och om. Jag vet bara att jag känner mig instängd, trängd och på något sätt inte nöjd med livet.