Igår beskrev Bella mitt jobb som mitt ide - jag är alltid där. Jag tycker inte jag gör annat, jag går upp, åker till jobbet, åker hem, sover och sen är cirkeln åter i sin ände. Jag vet att det är så vuxenlivet ser ut för många, men jag har inte riktigt trätt in i det än och tycker att det är väldigt krävande. Ja, det är nog mest kroppen som tar stryk, psyket går väl an. Det som är jobbigast med mitt jobb, och för alla jobb i liknande fall, är att vi under hela dagen måste ha ett påklistrat leende och vara trevliga trots att vi är förbannade utav bara fan.

Idag är en sådan där dag jag bara skulle vilja vara hemma för att huvudet har alldeles för mycket att tänka på. Jag har varit ute och gått och hoppades att det skulle hjälpa, men det gjorde det inte. På fredag flyger vi till London och jag har alltid resfeber och jag tror det är den som har satt igång att spöka i huvudet. Jag vet inte vad jag ska ha med mig, vi har inte växlat pengar, hår måste färgas, jag jobbar tisdag onsdag torsdag, OCH så är det ju så att jag är fantastiskt otroligt dödsmegafjantigt flygrädd.

Jag avskyr att flyga. De två gånger jag har varit uppe i luften har jag varit kritvit och trott att jag skulle dö. Denna rädsla alltså, den är hemsk men ändå utsätter jag mig för den. Första gången var till Island och det var dagen efter att en stor storm virvlat omkring i Sverige - det var sådan fruktansvärd turbulens att planet störtade neråt och alla fick hjärtat i halsgropen en bit - och där var mitt flygsinne för alltid förstört.

Så på fredag gäller det. Andas, jag kan flyga.