Bilden på Albus och nagellacken är ett sätt att visa varför jag bloggar - jag bloggar för mig själv, mitt liv och det som finns i det, min töntighet, mina baksidor.. Jag bloggar för mina intressen, mina mängder av nagellack och min fanatism för skönhetsprodukter.

Jag bloggar för att jag tycker det är skönt att skriva av mig då mina dagar är rätt händelselösa. Jag har inte så många vänner jag umgås med här, knappt någon faktiskt, och det ger mig ännu en anledning till att låta de vänner jag har sedan tidigare få veta vad jag håller på med om dagarna. Jag vet att mycket av det jag skriver kan kännas otroligt tråkigt och oförklarligt, men det är ett sätt för mig att sätta ord på min vardag och ett sätt för mig att på något sätt göra den mer färgglad.

Jag har alltid älskat att skriva och uttrycka mig i ord. Jag tror att bloggandet är ett sätt för mig att få mitt liv förklarat på papper. Jag vet att det kanske låter fånigt, men jag har en känsla av att många av oss faktiskt började så, ett sätt att skriva av sig allting man går omkring och bär på inombords. Jag vågar inte uttrycka mig på samma sätt som förr då jag vet att man inte kan skriva vad som helst på internet längre. Det skadar alldeles för mycket och jag vill inte att hela mitt privata liv ska spelas upp i revy på nätet flera år senare då misstaget att skriva ner dem redan är gjort.

Jag erkänner att det här inlägget är svårt att skriva. Det är svårt att sätta ordet på varför jag gör det och varför jag lämnar ut mitt liv och mina intressen. Jag älskar att inspireras av andra bloggare, speciellt sådana som jag faller för i utförande och livsskildring, och även de bloggar som värnar om mitt största intresse – smink. Kanske vill jag även inspirera andra? Samtidigt som jag vill att människor ska gilla det jag gör och vill jag fortfarande, då och då kunna skriva om vad jag känner och vad jag tycker emellanåt. Jag vill inte dela upp det i två delar eftersom bägge delarna är en del av mig – inte två separata.

Jag har ett behov av att låta mina tankar välla över. Jag har ett behov av att analysera och vrida, vända och begrunda. Ett behov av att visa mig mänsklig mellan allt det otroligt ytliga? Eller något.