Jag fick en väldigt sen julklapp i fredags av en av mina kusiner. Jag blev glatt överraskad när jag drog av pappret och möttes av Sofi Fahrmans bok Elsas mode. Jag har länge gått och velat om jag skulle köpa den eller inte, men har aldrig riktigt kommit fram till ett beslut, men i och med julklappen så redde vi ju ut den delen, och det kanske var tur det, på sätt och vis.

Elsas mode är en av de sämre(sämsta?) chicklit böckerna jag har läst. Därav rubriken på det här inlägget, Don't kill me now, med tanke på hur många som lovprisat och älskat den här boken ut i fingertopparna. Sofi fungerar absolut som författare med ett okej språk, men när vi väl börjar diskutera själva storyn, ja, det är då knopparna brister, på ett väldigt obra sätt. För det första vet jag inte riktigt vart jag har huvudkaraktären Elsa. Är det bra att vara sådär jävla manipulativ som hon är? Visst, det är förmodligen den bästa förmågan man kan ha om man vill bli något, men Superwoman Elsa klarar steken gång på gång, och det verkar som att hon är, just, en supwerwoman utan dess like. Jag har inga problem med huvudkaraktärer som är starka och duktiga på sin sak, men det är någonting som inte får mig att gilla Elsa. Det är något med henne, men jag kan inte sätta fingret på vad det är.

Sedan, Elsas maniska behov att bli Sveriges bästa modebloggare. Elsas behov av att synas, Elsas behov av sex och Elsas professionella sätt att sätta ihop en budjetoutfit som är löjligt lik svindyra kreationer och alla tycker att hon är så sjukt fantastiskt. Fahrman försöker på flera ställen se till att kontra alla dessa perfekta och ultimata coolhetsfaktorerna med misslyckanden, som den med den mintgröna baddräkten och busken som syns tydligt på plakatet. Eller grovhånglet med Lillagubben, eller Hugos avundsjuka och deras uppehåll.

Något jag störde mig på var det sätt Sofi Fahrman nämner sig själv på i boken. Visst, det är väl en kul grej, och det finns många, i tex filmer, som låter sig visa sig själv i små roller, men det är ingen som hoho kolla mitt naaamn, kolla häär, här är jag. Fahrman har i boken beskrivit sig själv utifrån Elsas ögon som någon Elsa inte riktigt kommit på rätt kant med, men att hon förmodligen är helt okej och duktig osv. Var detta för att behovet av att nämna sin egen blogg i sin egen bok så stort, att hon var tvungen att tona ner lovprisandet så mycket för att det inte skulle bli för uppenbart?

Ett annat orosmoln var det ständiga rabblandet av klädmärken. Yes, jag har läst alla böcker om Becky Bloomwood utan den sist utgivna, och jag tycker att hon är extrem i sitt shoppande, men i Elsas mode, jisses, man fullkomligt får en dagens outfitlista kastat på sig rakt i ansiktet sida efter sida. Jag gillar kläder, det gör jag. Men det här känns som att det måste bevisas för läsarna att personen som skrivit böcker verkligen kan kläder. Men det vet vi ju redan, Sofi kan kläder, så är det bara - så det blir bara överflödigt. Men så är det ju en bok om mode, det går ju inte att undvika, så jag yttrar mig inte mer om den biten. boken hade kunnat vara lika modeinriktad och kul utan dessa extrema utkastanden av klädesmärken ;)

Slutligen. Jag har inget emot huvudkaraktärer med fina förmågor - men det får inte bli för mycket. Jag har inget problem med att författare/producenter slänger in en liten bild av sig själva i det de gjort - men det får inte bli för uppenbart, vilket det blev här. Det får inte gå till överdrift - vilket det gjorde här. Jag har inget problem med att se vilka märken ett visst plagg har, för det är väldigt kul att kunna hitta det själv - meen det får inte bli för mycket.

Tjejen från lilla samhället tar sig ut i vida världen, bestämmer sig för att flytta till stora staden Stockholm för att göra sig ett namn på stureplan. Lilla flickan från landet blir kär i den coolaste och mest inflytelserika svenska modedesignern, men hans förnärma mamma gillar inte att hon är så billig och inte kommer från rätt familj. Det blir trassel mellan största modebloggerskan och den coolaste och snyggaste modedesignern, och hon gör felsteg med en annan kille och han gör vad han förväntas göra som krossad man. Den har man ju inte hört förut.

Jag tyckte inte att storyn höll. Men det är naturligtvis min åsikt, och jag förstår att andra tycker att den är bra. Det är bra. Man ska ha olika smak, det är rätt. Men det här var ingenting för mig. Jag gillar kläder, men jag gillar inte den här maniska situationen Elsa befinner sig i. Jag gillar sliskig kärlek, men inte den här. Jag gillar lite catfight med vännerna och sen en fin återförening, men inte riktigt som den här bleka varianten. Jag gillar maniska behov, men det här var inte min grej. Jag gillar böcker, men nja, inte den här.

Så alla ni som älskar Elsas mode, Don't kill me now.

Och till kusin: Tack för boken! :)