Jag vill väldigt, väldigt, väldigt gärna ha en hund. Genom hela min uppväxt har mina föräldrar sagt NEJ till alla mina böner. Jag har aldrig fått haft ett sällskapsdjur utöver familjens katt som idag inte längre finns med oss. Nu är jag "vuxen" och får bestämma över mig själv, men ändå kan jag inte skaffa en hund. Min sambo (kandetblimervuxet?) säger nej. Jag förstår naturligtvis varför, vi bor i en tvåa med två katter och vi skulle aldrig kunna ha en hund här. Det har jag naturligtvis accepterat men det säger ju inte att min vilja försvinner.

Jag kommer ihåg när min kära frus familj skaffade hund. Jag kunde knappt tro mina ögon eller öron. Vad underbart för dem tänkte jag och älskade att umgås med en av världens underbaraste hundar som finns! Han var så sjukt söt den där första veckan han bodde hemma hos dem, liten, snuttig och totalt herregud, ja. Sen så växte han upp och blev tonåring, men han är ändå världens snuttigaste.

Jag vet ju naturligtvis att det är väldigt väldigt mycket att göra med en hund. Det är en av anledningarna till att jag inte kan skaffa mig en hund och det förstår jag. Man måste kunna gå ut när de behöver, speciellt om vi bor i lägenhet.  De kan inte vara ensamma förlänge om dagarna och man blir bunden vid ett väldigt stort ansvar. Jag är van vid stora ansvar. Jag har sysslat med hästar sedan jag var sju år gammal. Herregud, om det inte är att ta ett stort ansvar vet jag inte vad jag kan säga.

Äschvafan. Jag får hålla hoppet uppe och en dag kanske jag kan få ta hand om ett eget litet liv :)

 

Dvärgschnauzer och rottweiler är även två andra raser som verkar underbara.