startsidan
Tillbaka?jag blev träffad av en känsla
2009-10-04 
22:47:11
0 kommentarer Jag fick bara en sådan där tanke att jag skulle vilja skriva någonting vettigt. Någonting som fick människor att förstå att jag kan uttrycka mig genom det jag skriver. Jag skulle vilja skriva något som fick människor att nicka instämmande och intresserade, jag vill få dem att flämta och att sörja, gråta, känna förtvivlan, glädje, lycka, kärlek. Istället blir mitt huvud tomt på ord. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag saknar att skriva. Jag saknar att kunna forma orden under pennan så ofta jag kan. Jag gjorde det förr, men inte nu längre. Det är tråkigt. Jag gillar det så mycket.
En av de saker som gjort att jag klarat mig genom åren är att jag har skrivit av mig väldigt mycket. Jag har uttryckt mina känslor i noveller, i ordbajs, i ingenting. Jag har fått beröm. Jag har lett åt mig själv och insett att jag faktiskt kan. Kanske inte alltid, kanske bara sötsliskigt och klyschigt och förfärligt orelevant, men jag kan.
Det är dock många som kan idag. Det är svårt att visa att man är någon. Att man kan bli någon. Vara någon. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men jag saknar det i alla fall. Jäddas är ett väldigt stort projekt som ligger mig väldigt nära hjärtat. Emys och min klyscha som påbörjades för snart fem år sedan, på en grön bakgård i norrköping, bredvid en påse plockgodis som smält ihop av sommarvärmen. Jag älskar att se orden flöda fram och jag älskar att få det bevisat för mig att jag faktiskt är duktig. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit för att jag blivit så överväldigad över det våra läsare sagt. De har hjälpt mig att utvecklas. Emy har hjälpt mig att utvecklas, Therese, Pelle.
Jag hoppas bara att jag fortsätter. Att jag aldrig ger mig. Att jag aldrig ger upp min dröm.
En av de saker som gjort att jag klarat mig genom åren är att jag har skrivit av mig väldigt mycket. Jag har uttryckt mina känslor i noveller, i ordbajs, i ingenting. Jag har fått beröm. Jag har lett åt mig själv och insett att jag faktiskt kan. Kanske inte alltid, kanske bara sötsliskigt och klyschigt och förfärligt orelevant, men jag kan.
Det är dock många som kan idag. Det är svårt att visa att man är någon. Att man kan bli någon. Vara någon. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men jag saknar det i alla fall. Jäddas är ett väldigt stort projekt som ligger mig väldigt nära hjärtat. Emys och min klyscha som påbörjades för snart fem år sedan, på en grön bakgård i norrköping, bredvid en påse plockgodis som smält ihop av sommarvärmen. Jag älskar att se orden flöda fram och jag älskar att få det bevisat för mig att jag faktiskt är duktig. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit för att jag blivit så överväldigad över det våra läsare sagt. De har hjälpt mig att utvecklas. Emy har hjälpt mig att utvecklas, Therese, Pelle.
Jag hoppas bara att jag fortsätter. Att jag aldrig ger mig. Att jag aldrig ger upp min dröm.
Senaste inläggen