- Själv var jag alldeles för blyg för att hitta någon att tycka om, så jag stod alltid där ensam. Självförtroendet jag hade flödade bara när David var där. Han var som en drog jag var tvungen att ta varje dag. Jag var beroende. Besatt. Jag hoppades innerligt på en lätt smekning över håret, en dunbolsterlätt kyss på halspulsådern. Men som jag alltid vetat kom ingen. För jag ville inte. Jag gömde mig för omvärlden, låste in mig i ett skal. Innerst inne visste jag, att det bara var en människa jag vill ha nära mig.

- Flinka fingrar gled över blekta papper. De liksom smekte de vita arken och gav dem en slags behörighet, bekräftelse för att enbart kunna existera. Pojken var bitter. Det gick att se på mils avstånd, hur pannan fårades av de rynkande ögonbrynen. Hur de fylliga läpparna var hopsnörda till ett rakt streck och stärkte bitterhetens kontrast ytterligare ett snäpp. Hans skogsgröna glitterögon brann. De avskydde. De led.

- Jag kände ingen smärta, jag kände ingen pina, jag kände inte sorg för mig själv, jag kände bara sorg för pojken jag hade älskat. Min kropp blev slö, som en trasdocka, mina ögon rullade en sista gång under de blodsprängda ögonlocken, mina läppar hade stannat på ett okuvligt leende. Jag hade älskat honom, men nu var min sista önskan uppfylld. Jag skulle äntligen slippa pinan, det oändliga hatet, och förtvivlan.

Jag hittade gamla noveller när jag lade över alla grejer från laptopen och datorerna hemma hos mamma och pappa. Alla är ganska tragiska. Jag var väl inne i någon sådan där svacka när jag skrev dem antagligen. De är ganska gamla nu :O