Herregud, vilken dag. Eller, jag kanske ska säga, "herregud vilken dag det Kunde varit". Vaknade med förhoppningen att jag skulle tillbringa hela dagen ute i parken, och nere på stan då jag skulle handla ett par jeans och ett par leggins (alldeles för varmt med svarta jeans nu) och både det ena och det andra. Istället ringer jobbet (detta är naturligtvis ingenting negativt jösses, men ändå) och de är tre man kort eftersom de anmält sig sjuka. Jag tänkte att jag var tvungen att visa framfötterna så jag tackade ja, men efter det fick jag värsta pmsutbrottet och kände att allting bara var hemskt. Jag menar, jag vill ju inte sitta inne när det är så grymt fint när alla andra är ute också :O Dessutom behöver jag verkligen nya byxor -.-

När jag väl var på jobbet blev det naturligtvis bättre. Det var ett flytande flöde av folk hela tiden och det höll en igång. Vid fyra var jag klar, P hämtade mig, och sen var det spinning klockan fem. Efter det skulle jag hoppa in i duschen, och då upptäcker jag det mest förjävliga. Utslagen jag hade i över två månader, som tog fyra läkarbesök och hur mycket pengar som helst (som jag fortfarande inte har en aning om vad det är) är tillbaka. På armbågarna, i ansiktet och på bröstet. FY FAN.

Pelle gjorde mig i alla fall överraskad då han bjöd mig på mat på Cromwell House och vi satt ute i det fina vädret så gott det gick i alla fall. Nu är jag trött och borde göra massa saker men jag vet inte om jag orkar alls. Usch. Snacka om dilemma.