Jag vet att jag ältar det om och om igen men min pappa visade mig en mapp bilder som min farbror skickat till oss på kissekatten. Pappa visste väl vad som väntade för jag började givetvis stortjuta, men det gjorde han med så det kändes inte som att jag var så hemskt fånig som jag trodde att jag kanske var. Han fanns ju ändå med oss så länge.



Gud, enligt mappen är den här bilden från 2005. Jag kommer ihåg att han var stor ett bra tag, men att han var det då? Det känns som att han gick ner sig så mycket tidigare, men det kanske bara är mina minnen som spelar mig ett riktigt spratt. I vilket fall som helst var han helt underbar vid den här tiden, bet en i fötterna så fort han fick chansen och älskade att bli kliad under hakan. Det är fyra år sen dess. Det är sjukt länge.




Det här ska tydligen också vara 2005 enligt mappen. Men jag tror att det är mycket tidigare, för visst höll inte jag och syrran på att klä ut katten så här när jag gick i gymnasiet? Det var mycket tidigare, så jag är lite osäker på om årtalen verkligen stämmer med vad som egentligen stämmer. I vilket fall som helst är han mindre här och lika söt som alltid...





Det här var en av de sista dagarna jag såg honom i livet. Det är på juldagen och han blev så bortskämd av alla, lax och räkor och gud vet vad. Här märker man att någonting är fel. Riktigt fel. Vi hade redan beslutat att efter nyår skulle vi ringa till veterinären och säga att det var dags för honom att somna in, men han skulle få ha en sista fin jul med oss. Han var så ruggig i pälsen och så liten och så skör. Jag blev alldeles till mig bara någon rörde i honom ifall att de höll i honom för hårt så att han fick ont. Han ser ut som en litenliten kattunge här. Så liten och så ovetande.