Jag känner mig så himla glad. På fredag kommer hon äntligen! Vi har inte setts på evigheters evigheter och det är så kul att höra hennes röst i telefonen och bara prata skit som förr! Hon förstår precis vad jag menar och vet vad hon ska göra om jag inte känner mig alldeles okej, och jag vet i alla fall ganska ofta vad jag ska säga till henne för att hon ska bli glad igen om hon är lite ledsen :) Det är det som är så bra med min fru, min Therese. Vi kompletterar varandra så bra, och det finns ingen i hela världen mer än hon (och pelle) som kan göra mig så glad som jag känner mig idag.

Klumpen i bröstet känns inte lika tung som den gjorde i början av veckan och att höra hennes skratt då och då gör mig mer gott än vad någon förstår. Idag efter lite mer än en timme kändes allting sådär jättebra, även om det bara var över telefon. För det var nog en av de svåraste sakerna att ta ett vettigt beslut om, ifall jag skulle överleva att flytta från min bästa vän. Det visade sig ju naturligtvis att jag gjorde det, men det säger ju inte att jag inte saknar henne tusenfallt så fort hon inte finns vid min sida.

Jag tror visserligen att jag förskjuter alla mina känslor till ett bottenlöst hål, men ibland blir det där hålet på något sätt överfyllt ibland, och då inser jag att jag tar för stort avstånd till mina vänner. Nu har det varit lite sådär till och från i huvudet, och jag insåg att jag behövde en dos umgänge helt enkelt. Jag ser verkligen fram att gå på bio med dig och att gå på stan dagen efter, sluta för ett ögonblick att tänka på det satans pluggandet och bara vara tjejig!