Idag verkar det som att allting händer mig. Pelle och jag var påväg till statoil för att hämta ett paket (mina fina koftor från H&M har anlänt och de var jättefina och allting och jag visar imårrn när det är ljust ute!) och när vi bara kommit inte alls långt från vår egen port hör vi att någon ropar på hjälp.

På marken ser vi ingen, men när vi tittar upp mot en balkong sisådär sex meter upp i luften ser vi en liten tant som står och hojtar för glatta livet. Det märktes på henne att hon var ordentligt upprörd men vi hörde inte vad hon sa för det åkte förbi en hel del bilar. Tillslut kunde vi urskilja att hon blivit inlåst i lägenheten och att hon hade ett eget hem att komma hem till och att någon behövde komma upp och hjälpa henne ut.

Första tanken som slog både mig och Pelle är ändå att hon antagligen är senil eller något liknande då lägenhetsdörrar går att öppna upp inifrån eller att hon bara tappat bort nyckeln eller tja, vad som, men vi stannar ändå upp eftersom hon ändå är upprörd och står på en balkong så högt upp. Ingen annan verkar ha brytt sig om henne så hon verkade bli uppriktigt sagt lättad när hon ser att Pelle tar upp sin mobil och ringer 112. Hon beklagar sig över att hon fryser och att hon stått ute så länge, och att ingen hjälpt henne, och Pelle upprepar allt hon säger till kvinnan på larmcentralen och båda frågar varandra i stort sett varför hon bara inte går in och stänger dörren, men det kändes fel att säga det till henne just då.

De lovade att skicka en bil och bad oss att stanna kvar vid platsen för att kunna visa poliserna vart hon befann sig, och vi stod där ute i råkylan i en kvart kanske, innan en polisbil dök upp. De frågade om vi lämnat namn och telefonnummer vilket vi gjort, och så tackade de för att vi ringde och så försökte de prata med tanten eftersom hon tagit sig ut på balkongen igen.

Vi gick iväg och hämtade mitt paket och när vi var nästan hemma såg vi att polisbilen var kvar och det var ändå ett tag senare, och såg hur poliserna stod i trapphuset (det var upplyst och de syntes ganska bra) och såg aningen bekymrade ut. När vi tog oss en andra runda för att inhandla det som saknades till middagen var polisbilen borta men man kunde se att den kvinnliga polisen var kvar i lägenheten hos kvinnan, så antagligen var det någonting som inte riktigt stämde.

Det kändes helt rätt att ringa polisen i det här ärendet då ett rop på hjälp alltid är ett rop på hjälp. Vi har ju inte en aning om vad saken egentligen handlade om - det kanske bara var ett fall av senilitet, vad vet vi. Men ett rop på hjälp ska alltid tas med försiktighet och det är ingenting som ska avfärdas. Tänk om hon hade fått för sig om att försöka ta sig ner från balkongen? Det fallet hade absolut gett henne livshotande skador då det var en bra bit ner till marken och där nedanför fanns det bara en asfalterad trottoar som skulle ta emot hennes kropp.

Att bara gå ifrån henne kändes otänkbart och även om det är att slösa på Sveriges redan hemskt dåliga polisresurser kan man inte ignorera någon som uppenbart är så frustrerad. Jag hoppas att allting gick bra och att det inte låg någonting i kölvattnet som inte stod rätt till.

Märkliga grejer man ska uppleva ändå. Therese, kommer du ihåg tanten hemma som bad oss ringa polisen på en dvd-dosa för hon trodde att hennes son dött eller blivit skadad på något sätt? Det var ungefär såhär den här gången med, bara det att jag tänkte mer förnuftigt direkt än vad jag gjorde då. Men vi hjälpte henne i alla fall, både då och idag.