Jag har blivit så grymt förolämpad att jag mår skitdåligt. En läkare borde inse att man använder sig av en finess som heter duga när man pratar om sådana saker, men det visste tydligen inte den här någonting om. Jag har alltid varit den där kramgoa tjejen med kärlekshandtag och lite extra hull på mage, armar ben. Men jag har också varit den där tjejen som har gjort saker - spelat innebandy, badminton, ridit kontinuerligt sen jag var sju år gammal. Nu, vad alla förhoppningsvis fattat, har jag tränat på friskis sen i början av september förra året. Jag tränar tre till fyra gånger i veckan och tycker att jag är aktiv.

Jag har väldigt svårt för att folk nämner någonting om min vikt. Det är mitt största komplex. Det är det jag har blivit retad för, och det är det jag har ångest för när jag köper nya kläder, när jag badar, när jag går på stan, äter, tränar. Det är det enda som cirkulerar i mitt huvud ibland, och på senaste tiden har det varit extra känsligt eftersom det känns som att jag har blivit större. Jag har blivit större. Jag kan inte ha mina cheap Monday längre - mina lår och vadmuskler har svällt som tusan det senaste året. Men ja, som ni kanske fattar är det någonting jag aldrig pratar om öppet och glatt, för såfort det tas upp blir jag illamående och rent utav avskyr mig själv.

Jag var på läkarbesök idag. Jag skulle undersöka mina utslag jag har haft i två månader. Det första han slänger ur sig är att han tycker att jag borde gå ner i vikt och att det snart är för sent för att göra någonting åt det. Jag är ju inte ung hela livet. Sen säger han att jag måste börja träna. MEN VAD FAN ÄR DET JAG HAR GJORT I HELA MITT LIV? Vad gör jag tre till fyra gånger i veckan? Förstår han inte hur ont det gör i mitt hjärta att höra det här när det är så himla känsligt för mig?

Det var tur att han försvann ut ur undersökningsrummet för jag började gråta såfort han gick därifrån. Pelle försökte trösta mig men jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag kan inte gå ner massor på en natt för att göra det där äckliga nöjd. Sen när han kom tillbaka trodde han att jag grät för att jag var rädd över mina utslag som visade sig vara något exem som jag haft när jag var liten. Som om det var det som störde mig.

Jag känner mig helt apatisk. Jag känner mig orkeslös och äcklig. Jag känner att jag inte vill kliva utanför dörren och jag har ingen lust att gå upp ur sängen. Hur kommer det sig egentligen att en människa jag träffade i mindre än en halvtimme krossade allting jag byggt upp runt omkring mig på mindre än den tiden han sa klart en hel mening?

Jag är trasig. Krossad. Bedrövad. Förolämpad. Sårad. Sen blir inte saken bättre av att någon idiot har spytt i vårt garage och jag trampar i det så att jag får slänga mina skor - och det blir inte bättre av att jag aldrig får telefonen som jag köpte för en och en halv vecka sen.

Jag har ingen lust att kämpa när det blir såhär. Jag skulle bara vilja lägga mig ner och skita i att resa mig upp. Jag hatar att få saker och ting kastade i mitt ansikte när jag så väl är medveten om det. För fan, han vet väl ändå att tjejer i dagens samhälle är väl medvetna om allting som har med stickor och size zero att göra?

Jag är trasig.